Publicerad i Fågelhobby nr 1, 2008
Av: Stefan Wedeberg, TBF
Foto: Bengt Larsson, MBF
Kilstjärtsparakiterna är en artgrupp av relativt små till medelstora parakiter från mellan- och Sydamerika som har stor likhet med arorna i kroppsform. Aratinga betyder liten ara på latin. Det som synligt skiljer aror från aratingor är att arorna har ett naket fält på kinderna, storleken på detta fält varierar i storlek från art till art.
Den minsta araringan, Diopsittaca nobilis 30 cm, är mindre än de största aratingorna. Mitraparakit Aratinga mitrata, är störst i släktet med 38 cm tätt följd av blåhuvad parakit, Aratinga acuticaudata, med 37 cm. Från dessa största är det sedan en differens i fallande skala till den minsta arten elfenbensparakiten, Aratinga canicularis, som har en längd på 24 cm. Färgvariationerna skiljer stort från helgröna arter som grön parakit Aratinga holochlora, inom denna artgrupp finns en ras rödstrupig parakit, Aratinga h. rubritorquis, till solparakiten Aratinga solstitialis, som bortsett från vingar från mitten och nedåt som börjar med grönt och övergår i blått precis som stjärtfjädrarna i övrigt är gul och orange på resten av kroppen. Solparakiten anser jag tillhör en grupp inom aratingagruppen (tror inte att jag har ensamrätt på denna åsikt) där de andra är jandayparakiten, Aratinga jandaya, som kommer som nästa steg i denna inom artgruppen ur färghänseende. Jandayan vill vissa dela upp i två arter. Där den mest synliga skillnaden är ögon ringen som på den ena är vit och på den andra svart. Detta kan ifrågasättas eftersom det finns både solparakiter och guldhätteparakiter med svart ögonring. I så fall skulle det innebära att det finns flera raser inom denna grupp om det baseras på enbart ögonringsfärgen eller andra faktorer tillkommer? Har studerat både jandayor med svart och vit ögonring och kan väl inte påstå att registrerat någon anmärkningsvärd skillnad mer än just färgen på ögonringen. Nummer tre och fyra i denna grupp inom gruppen är guldhätteparakiter Aratinga auricapilla, underart aurifrons, (se sid. 397 i second edition av Parrots of the World där alla tre arterna är porträtterade på samma sida där den enda som har vit ögonring är jandayan). Jag anser att dessa arter är väldigt lika i beteende och läte. Vilket är iakttagelser från förra omgången med Aratingor. Det har kommit en art till inom denna grupp Aratinga pintoi, scalybreasted conure (har inget svenskt namn på denna). Det har diskuterats om den är en egen art eller en underart till solparakiten eftersom man länge trott att det var ungfåglar av solparakiten, även diskussioner om att den var en hybrid mellan solparakiten och jandayan har funnits. Det man kommit fram till nu är att det antingen är en självständig art eller en underart av solparakiten, Aratinga s. pintoi.
Inom Släktet finns 20 nominatformer. Vissa har velat sätta guldparakiten Aratinga guarouba i ett eget släkte under det vetenskapliga namnet Guaroba guaroba. Andra vill ha den nära besläktad med solparakiten, med utgångspunkt ungfåglarnas utseende. Denna konkurrerar också om första plats i att vara vackrast med sin helt guldgula färg bortsett från de gröna vingpennorna.
Till dessa 20 nominalformer räknas 47 underarter där brunstrupig parakit Aratinga petinax, är den art som har flest underarter, 14 st. Vissa arter har fått fler underarter och vissa andra har blivit uppdelade i egna arter denna diskussion är säkerligen långt i från avslutad om de olika arternas tillhörighet.
Det finns ytterligare en art Haitiparakiten Aratinga chloroptera, som man sedan länge trott var utdöd. Under senare tid har man funnit ett bestånd i mitten på Haiti däremot en underart till Haitiparakiten Aratinga c. maugei är utdöd. Haitiparakiten är rödlistad och projekt pågår för dess överlevnad. I Parrots of the World, second edition från -77, står båda underarterna som utdöda så upptäckten måste ju ha skett efter detta.
Nandayparakiten, Nandayus nanday är en monotypisk art som en del papegojexperter velat ta in under artatingasläktet eftersom de står så nära varandra släktmässigt (Arndt). Skrivs i vissa artiklar som Aratinga nanday.
Utbredningsområde och biotoper
Kilstjärtsparakiterna finns från Mexico i norr till nordvästra Argentina i söder. Några av arterna inomgruppen är levande inom de västindiska öarna. Fåglarna inom artgruppen lever i olika biotoper från regnskog till en öppnare torrare landskapsbild och även kulturlandskap som utgör födosöksområde på de ställen där den naturliga vegetationen ersatts med odlingsmark.
Föda
Det genomgående för släktet oavsett biotop är en kost på frukt, bär, fröer av varierande slag, nötter, blommor, insekter och larver, självfallet varierande efter biotop.
I kulturlandskap kan dessa fåglar bli en plåga eftersom de slår ner i odlingar och äter upp skördar av frukt, majs etc. (säkert likadant med dessa fåglar som med många andra papegojor och parakiter). Säkerligen är det så att i naturen speciellt i odlingslandskap så är födan säkert monoton under perioder utefter vad som finns, frukt några veckor och något annat som till exempel majs kommande veckor, och så vidare. Det finns aror som i huvudsak lever på en viss sorts palmnötter (Indigo aran Ara leari). De finner sin föda och skulle ha drabbats av sjukdomar på grund av näringsämnesbrist om de inte fått i sig vad de behöver. Många av papegojorna och parakiterna i Sydamerika besöker ställen med mineralhaltig lera som de äter för att få i sig spårämnen och mineraler efter vad kroppen behöver.
I fångenskap
De flesta arterna finns beskrivna i fångenskap och har även förökat sig.
De flesta av dessa arter brukar hållas parvis men eftersom de oftast lever i flockar i naturen är jag övertygad om att om tillräckligt stora voljärer erbjuds så vore flockhäckning säkert genomförbart på de flesta av arterna, om inte alla, bara möjlighet till ett område i voljären kan erbjudas som revir, undantag inom arterna finns eftersom vissa exemplar är mer stridbara. Storleken på voljären är ju en sak alla fågelvänner inte kan påverka beroende på sitt boende. Likadant är det med den individuella beteendefaktorn.
Under min förra period med aratingor så hade jag tre par av den gråhuvade, som i litteraturen kallas brunhuvad, Aratinga weddelii, i samma voljär och samtliga tre par häckade. Inga interna stridigheter förekom. Så varför skulle detta vara den enda arten i släktgruppen? Ha fler holkar än antal par så undviks eventuella stridigheter. Dessutom när man sätter ihop nya fåglar för utparning så ha inga holkar från början så uteblir revirstrider ifall ett par skulle matcha varandra tidigare än något annat. Kan tänka mig att de små aratingorna generellt skulle var lämpade för flockhäckning men allting är relaterat till de olika individerna i en flock. Är man befriad från stridiga viljor är det ju aldrig något problem.
Kraftiga holkar rekommenderas, gärna naturholkar av hårt träslag eftersom vissa av dessa fåglar verkar ha ett släktskap med gnagarna. Dock är vissa fåglar värre än andra även inom samma art. Det finns de par som konsekvent gnager sönder botten efter botten. Dessa pars holkar bör ha en planplåt underst annars är risken stor att holkbotten är lagom genomgnagd tills ungarna är kläckta och således ramlar ner på botten med dödsfall som följd. Det kan vara en fråga om att holken behöver vara djupare för att vissa fåglar vill ha möjlighet att gnaga sig neråt för att häckning ska lyckas, naturholk med tillräckligt djup är då svaret. Det ska det finnas trä i holken, murkna bitar eller färska smågrenar, så att paret kan gnaga och få sin stimulans tillgodosedd om inte naturholk finns att erbjuda, eftersom det oftast är halvmurket trä på insidan av naturholkarna). Samtidigt kan nämnas att vissa fåglar inte gnager ett dugg och där kan man således ha vilken typ av holk som helst. Ha gärna flera så att de kan välja. Det kan också vara så att en holk som hänger på ett ställe i voljären inte accepteras och det kan ibland räcka med att holken flyttas till motsatt sidan så går igång de och häckar. Jag har själv upplevt detta fenomen.
Foder i bur
Med en rätt sammansättning av foder behöver det nog inte bli så stor skillnad i fångenskap mot det de äter i naturen. Jag kan i några rader berätta vad jag ger mina fåglar. Födan ska vara varierad. Grunden består av en duvfoderblandning (om den inte innehåller majs så tillsätter jag detta) och papegojblandning ca 50-50. Denna blandning blötläggs ett dygn. Den sköljs givetvis innan utfodring. Dessutom ges frukt av alla de slag, äpple, päron, banan, vindruvor, nektariner, plommon etc. Nu undrar några hur man kan vara så frikostig på frukten. Gör som jag, försök få ett avtal med stället där ni veckohandlar och erbjud er att köpa deras bortsorterade frukt för en symbolisk summa. Det är generellt inget fel på den bortsorterade frukten, du kan äta den själv. Frukten brukar jag sätta fast i grenarna i voljärerna så att de själv kan dra loss stycken. Även ställena där jag placerar frukten varierar. Vintertid ges fodret torrt med ökad andel feta fröer som hampa och solros eftersom mina fåglar följer årets temperaturer. Har dock alltid frostfritt. Fåglarna har inget problem med detta, viktigt är dock att tänka på att de har holkar att krypa in i nattetid då kilstjärtsparakiter är holksovare. Förra rundan med Aratingor så minns jag vintern -87 då temperaturen pendlade mellan 20-25 minus dygnet runt i februari månad. Fåglarna kom ur holkarna och åt mängder av feta fröer och drack medan vattnet var flytande därefter direkt tillbaka till holken för att stanna där tills nästa gång de behövde mat. Jag hade inga dödsfall orsakat av kylan. De hade å andra sidan aldrig brist på föda. Viktigt att tänka på om fåglarna sitter kallt är att de har ljus dygnet runt så att de alltid kan komma åt födan. Till saken hör att denna vinter var det svårt att hålla frostfritt.
Från vår egen natur är under våren maskrosor ett bra exempel på vad fåglarna tycker om, något som de flesta verkar gilla ännu mer är våtarv.
En tillsats av kalk i pulverform då och då på blötlagt foder är att rekommendera så att man vet att de inte hamnar i bristtillstånd.
Under hösten är majs från självplockning perfekt, även nypon, hyllebär (fläder) och rönnbär är bra exempel på vad vår egen natur bjuder på, vilka är perfekta att frysa in och ta fram i portioner. Regelbundna byten av grenar är en nödvändighet. Här är både knoppar och undersidan av barkskiktet populära. Trädgrenar av pil, bok, björk, vissa fåglar gillar även lönn (mitraparakitparakit och solparakit). Murkna stubbar i utevoljärerna är också att rekommendera för här samlas insekter som fåglarna då kan ta. De murkna stubbarna i sig gillar fåglarna att gnaga på, B-vitamin. Har aldrig förstått mig på fågelfolk med voljäranläggningar i halvmiljon till miljonklassen som sedan har en regel från sågverket i var ända på voljären. Har inte ännu läst i någon bok som beskriver arter från läktesskogen. Det är ju knappast detta som är det optimala för fåglarna eftersom de behöver olika diametrar för att ¨fötterna¨ ska jobba. Dessutom så ska fåglarna inte bara ha vågräta grenar, titta på bilder från naturen så förstår ni. Fick som tips av en fågelkompis eftersom jag själv har fri tillgång på grenar vilket inte alla har. Han sa kontakta en skogvaktare i närheten de är oftast intresserade av att bli av med småträd och buskar som räknas som sly. Det går ju fint att få några släp fulla med jämna mellanrum under året.
Häckning
Aratingorna lägger generellt 3-7 ägg men undantag förekommer. Man kan se i studier från naturen att man hittat äggkullar på 1-2 ägg (Forshaw) men de erfarenheter jag har sedan tidigare så stämmer det först nämnda, utefter mina iakttagelser. 3-4 ägg är kanske det mest normala snittet. Äggen ruvas mellan 24-30 dagar (avvikelser förekommer). Båda föräldrarna hjälps åt att mata ungarna som ligger kvar i holken 6-8 veckor. De flesta arterna liknar föräldrarna när de lämnar holken men arter som solparakiten och jandayan har ofta ungarna gröna fjädrar i det gula. Solparakitungar kan ibland vara förväxlande lika jandayor för ett otränat öga.
Framtiden
Tyvärr så har förutsättningarna förändrats sedan jag sysslade med kilstjärtsparakiter tidigare. Under de drygt tio år jag varit borta från arenan så har antalet fåglar i denna grupp minskat radikalt, åtminstone här i Sverige. Visa arter finns fortfarande i hyfsat antal men som helhet inte. Man kan fortfarande finna ett antal fåglar i Danmark, om man ser till de nordiska länderna, men även danskarna börjar hålla i sina fåglar medvetna om att de inte längre växer på träd. Jag vet danskar som inte längre säljer några fåglar utan bara vill byta för blodförnyelse. Fullt förståeligt om man har förmågan att se långsiktigt.
I takt med att fåglarna blir färre så stiger tyvärr priserna och då visar även de profithungriga sitt rätta ansikte. I stället för att samarbeta så sitter man hellre med ensamma fåglar tills den som betalar mest dyker upp. Detta resonemang är inte hållbart om vi ska göra ett ärligt försök att rädda vad som finns. Om vi ska kunna trygga en framtid för dessa fåglar råder nog samma villkor som för finkarna.
Vad gör vi?
Samarbetar? Ja gärna! Denna artikel är skriven för det samma. Vi är några stycken som tänkte börja med en kartläggning av vad som finns och vill därför att ni efter att ha läst dessa rader kontaktar oss om ni sitter med aratingor och vilka arter. Jag har fått grunden till ett register utarbetat av en kompis som ska kunna vara underlag för ett avelsarbete framåt. Uppgifter om par och även udda fåglar är därför välkomna för att få en bättre kartläggning av beståndet och vad som finns. Även tips på fåglar som ni vet sitter som udda (tama) hos personer som inte är med i föreningslivet emottages tacksamt. Vissa av dessa fåglar sitter ju och upplevs som skrikiga och vissa vill bli av med dem i så fall be ägaren kontakta oss för bästa placering med avel som målsättning. Vi har inga ekonomiska baktankar, då hade aldrig denna artikel tillkommit. Är ni som har aratingor intresserade av att vara med i detta projekt (vilket ni givetvis är) hör er så registrerar jag er med era uppgifter samt vilka fåglar ni har samt andra uppgifter om dem. Vi förfrågan så kommer era uppgifter inte att lämnas ut utan ert medgivande.
Vem kontaktar ni?
Stefan Wedeberg
Alstad pl 112
231 95 Trelleborg
040-485463
704-472226
Bengt Bohman
Hylstofta 6210
263 93 Klippan
0435-240 23
0706-440296
Lars-Göran Nilsson
Killerösv. 258
271 91 Ystad
0411-71431
Referenser:
Parrots of the world Joseph M Forshaw
Sydamerkanische papagaien teil 5 Thomas Arndt
Kolla på www. google.se och sök på Aratinga där det finns tusentals artiklar på olika språk.
Tack till Henrik Edholm för registerbygge.
Jandayaparakit
Solparakit
Rödhuvad
Mitraparakit
Peru
Blåhuvad