En ganska lättförståelig beskrivning om hur andningsvägarna fungerar. Ta dig tid att läsa den så förstår du varför du inte får hålla om en fågels kropp./Webmastern
Från Fågelhobbys ”Undringen”
Genomskärning av ett ben.
Text och foto Jan Högberg
FRÅGA: Hej Jan. Varför behöver näshornsfåglarna sådana hiskliga näbbar och hur orkar de bära dem? Har fåglarna stämband och struphuvud, som däggdjur? Det är väl en skröna att fåglar tar två andetag på en gång? Hälsar och undrar Anders
SVAR: Hej Anders. Näshornsfåglarna behöver sina näbbar, fåglars främsta verktyg, vid sökande och hantering av föda, igenmurning av ingångshålet till boet vid häckning och för att kunna mata hona och ungar genom den springa de sparat för ändamålet. Näbben är mycket lätt eftersom den är luftfylld, som framgår nedan. Fåglarna måste ta två andetag för att byta hela luftmängden i respirationssystemet, vilket jag skall förklara här tillsammans med fåglarnas annorlunda röstorgan.
När luftstrupen kommer in i fågelkroppen delar den sig i två primärbronker och precis vid den delningen finns ett struphuvud, syrinx, och detta är unikt och finns bara hos fåglar. Syrinx skiljer sig lite i konstruktionen hos olika fågelarter och är deras röstorgan. Här finns 2 veck, yttre och inre rösthinnan, som bildar ett stämband. Genom luftströmmen och musklernas arbete med att spänna dessa hinnor framkallas fåglarnas läten.
Fåglarna har ett speciellt andningssystem som resulterar i en mycket effektiv syresättning. Deras lungor, som saknar däggdjurslungornas luftblåsor, alveoler, är ganska små, platta och inte expansiva. De ligger i bröstkorgens bakre del tryckta mot ryggraden. Det speciella med fåglarnas andning är de tunnväggiga luftsäckarna som varierar i antal mellan 6-12 stycken, hos papegojor 7 stycken, och utgör 4/5 av andningsapparaten. Luftsäckarna är placerade mellan de inre organen i såväl främre som bakre delen av kroppen och kommunicerar med de luftfyllda benen som nyckelben, bröstben, överarmsben, näbbar (hos t.ex. näshornsfåglar) m.fl. När luftsäckarna fylls ökas fågelns omfång och specifika vikten minskas vilket är viktigt vid flygning. Luftsäckarna är också temperaturreglerande. Fåglarnas andning är helt olik vår och mycket effektiv. Luften i fågelns andetag går via lungorna och bronksystemet till de bakre luftsäckarna. När fågeln andas ut är det den syrefattiga luften i de främre luftsäckarna som ”står på tur” att lämna fågelkroppen och nu är det luften ifrån de bakre luftsäckarna som pressas framåt. Under luftens passage passerar den syrerika luften ner i luftkapillärer som möter blodkapillärer och här sker gasutbytet, som hos däggdjuren sker i alveolerna, luftblåsorna, i lungorna. Luften som andas in går via de olika ”luftrören” och luftsäckarna och det behövs 2 andetag för att all luft skall passera ett varv. Absorptionen av syret i varje andetag blir på så sätt nästan fullständig. Detta är utmärkt eftersom flygning är energikrävande och fåglarna behöver stor syretillförsel. Det finns dock risker med detta system nämligen att fåglarna blir känsligare för rök, ångor och gaser (teflon) men också att luftvägsinfektioner kan få alvarligare konsekvenser. Bryter en fågel t.ex. ett pneumatiskt överarmsben är den stora faran att följden blir en infektion, som genom luftförbindelserna leder till spridning i hela organismen. Viktigt att tänka på är, genom att hålla en fågel för hårt över bröst och buk finns risk för kvävning vid detta tillvägagångssätt vid andning.