Publicerad i Fågelhobby nr 10 2005
Av Bengt Larsson, MBF
Järn är ett livsnödvändigt näringsämne för alla fåglar. Det verkar aktivt i de röda blodkropparna i blodproteinet hemoglobin för transport av syre. En buffert av järn finns normalt i blodet, levern och i benmärgen (ca 30%). Intag genom föda balanseras mot avgivning genom urinsyra och avföring.
Obalans orsakar järnbrist eller, vid överskott, förgiftning. Regleringen av järnupptaget sker aktivt i tarmkanalens epitel och överförs till blodet. Upptaget kan påverkas av i vilken födotyp järnet förekommer. Detta beror på att järnet binds till negativt laddade joner eller komplex som antingen kan motverka eller påskynda upptag. Problemet med att järn bildar olösliga utfällningar kringgås i kroppen av utvecklingen av järnbindande proteiner som agerar som både bärarmolekyler och lagringsmolekyler (transfrerrin och ferritin).
För ca. 20 år sedan upptäckte man i Amerikanska djurparker att deras satsning på uppfödning av paradisfåglar stupade på att fåglarna inte levde just mer än till könsmogen ålder, ca 4 år. Obduktion visade att det fanns mycket höga halter av järn bundet i vävnad och att levern var kraftigt uppsvälld. Problemet med dödsfallen härleddes till fodret. Sjukdomen heter järnlagringssjukan (Iron Storage Disease). Senare visade det sig att sjukdomen drabbade mer eller mindre alla fruktätande fåglar. De grupper som kartlagts som känsliga är tukaner, starar, tangaror, skäggökar, bladfåglar, blåfåglar, näshornsfåglar. Det diskuteras att turakoer, lorier och andra fåglar också kan drabbas.
En av teorierna varför dessa fåglar överlagrar järn är att det finns lite av det livsviktiga järnet i deras naturliga föda och därför har de ingen balanserande mekanism i järnupptaget. En annan teori är att järnet i det foder vi ger fåglarna är i en form eller sammansättning som gör att det tas upp passivt och oreglerat med andra näringsämnen med överlagring som följd. Naturligt förekommande järn är förmodligen inget problem eftersom det finns i små mängder i de flesta foderämnen. Källan till problemet är de tillskott vi ger i form av pellets, mineral och mineral-vitaminpreparat.
Livslängden för drabbade fåglar kan reduceras till 1/3 av den normala. Sjukdomsförloppet är långsamt och när symtom märks är det för sent att vidta åtgärder. Fågeln blir slö och i sent stadium sväller buken upp märkbart. En lätt drabbad fågel häckar förmodligen inte på grund av dålig allmänhälsa. Lösningen är att endast utfodra med foder med bevisat låg järnhalt, mindre än 80 ppm (80 mikrogram/kg) under hela livet. Hundmat som en del fodrar tukaner och beostarar med, håller 180-400 ppm järn. En stor uppfödare av tukaner i USA menar att skada kan ske redan efter ett halvt år eller mindre med dessa halter. Det är dessutom besvärligt att diagnosticera eftersom man gör det genom ett vävnadsprov på levern.
Det bästa är att inte chansa utan ge fåglarna en väl balanserad kost under hela livet med en järnhalt mellan 60-80 ppm. Vid köp av en fågel i riskgrupperna skall man kontrollera vad den utfodrats med tidigare.